Hålet efter Eftersnack

Det är frestande att dra paralleller mellan Yle Vegas förhastade beslut att skippa programmet Eftersnack och Hufvudstadsbladets förhastade beslut att göra sig av med en drös kunniga krönikörer (Torbjörn Kevin, Pär Stenbäck, Johan Strang, Philip Teir, Måns Nyberg,  Matilda Flemming, Emma Strömberg …). I bägge fallen ett självskadebeteende som smakar nonchalans snarare än depression. Den ”kreativa förstörelse” som Torsten Fagerholm hyllar i en Hbl-ledare (28.5) saknar det kreativa elementet.

Bäst vore om Svenska Yle vågade pudla och omförhandla. Men oberoende av hur det går har vi här ett tillfälle att reflektera över vad Eftersnack hittills har tillfört det finlandssvenska medielandskapet. Hur hålet ser ut om snacket skippas.

Inledningen till nästan 20 år i etern: Eftersnack-värdarna Björkqvist och Londen fotade av Seppo Sarkkinen för YLE 2006.

Eftersnack har kunnat välja sina ämnen bredare än till exempel podden Politiken — ett i sig positivt tillskott, avslappnad nördkunskap -- eller långköraren Fritt fram (nostalgiskt musikprogram med inströdda satiriska smulor). Lagom respektlösa är bägge, men om tonfallet i Fritt fram är det dryga och häcklande – ett par skärpta fakta drygas ut med många halta träbensvitsar – så kastar Politiken-gänget ofta genuint roliga blickar på veckans förvåningar. 

Vi har också Nyhetspodden och diskussionsprogrammet Slaget (tidigare ”efter tolv”), nödvändigt brokiga. Halvaktuella i bred bemärkelse är Kulturpodden – flera ingångar, ett fenomen i taget – och Sällskapet, som släppt något lite av de första säsongernas ämbischun att låta yngre, hippare, mera forcerade än alla andra. Som bildningshärdar betraktade skulle de två senare ändå vinna på minskad aktualitet.

Det finns alltså andra kullar i medielandskapet, men Eftersnack når högt som en sen länge öppen och givande familjeträff, med Magnus Londen och Jeanette Björkqvist som närvarande föräldrar. De var yngre när de startade, men programmet är ett bevis på att kontinuitet, social talang och personlighet gör skillnad. Också i pratad journalistik.

Visst har programmet ibland marrat för mycket kring temat "dom andra". ”Folk” pratar, har man fått veta, för högt i mobilen när andra hör. Folk plockar inte upp sin hundskit, folk sorterar inte sitt avskräde, folk säger inte hej i hissen. Å andra sidan har man, som motpol till denna lite lättköpta präktighet, fått undra i vilken mån sidekicken Pia-Maria Lehtola själv driver med sin roll som desperat estet. Entydigare har man då skrattat med en annan komiker, Anders Helenius.

Andra ankare i programmet: rektor Misha Eriksson (trygg röst), Maria Wasström (jordnärhet), skådisarna Riko Eklundh och Johan Fagerudd (ett stänk konstnärlighet). Dessutom de två politiska motpolerna, kommunikatören Elli Flén och filosofen Joel Backström, som från var sitt håll har gett ideologisk bredd. Flén som lätt konservativ militärprofil, Backström som programmets tänkare, med oväntade vinklar i fickan.

Med sina nära 20 år i CV:n har Eftersnack blivit en förebild för hur man odlar en bra samtalston. Världens och rikets händelser har tagits på allvar, utan att försmå inslag av icke-allvar. Duon Londen-Björkqvist är drivna journalister, men en av programmets starka sidor har varit att de inte behövt framställa sig själva som experter. Snarare då som engagerade medborgare, som dryftar läget med några i sin generation. Hålet som uppstår om Eftersnack skippas lämnar en kärngrupp bland Vegas lyssnare utan en samling nästan-bekanta. Som om en hel rad intressanta släktingar plötsligt försvann, emigrerade, alla på en gång.

(29.5 och 4.6.2025)

Trygve Söderling